Jag har väl egentligen inte någon bra ursäkt till varför jag inte uppdaterat min blogg på flera veckor. Såg först nu att flera av er hört av er och undrat om allt står rätt till och det värmer. Både jag och lillkillen i magen mår jättebra.

Tänkte starta med en kort uppdatering av läget här hemma.

Både jul- och nyårshelgen firade vi här hemma tillsammans med makens båda barn (samt familj och vänner). Vi passade då på att berätta att dem ska få en lillebror och både blev glada, den äldsta kanske något lite gladare än den yngre som redan har två småsyskon hos sin mamma. Efter 14 dagar tillsammans måste jag erkänna att både jag och maken var ganska slut när dem väl åkte hem. Men visst hade vi haft mysigt tillsammans. Vi är inte så vana bara att ha båda tonåringarna här under så många dagar.

Den 7/1 var det dags för rutinultraljud. Och ja, jag var himla nervös. Mer nervös än jag var inför NUPP-testet i vecka 14. Dagarna innan kände jag antydan till vad som skulle kunna vara lite sparkar och sprattel inifrån magen, men jag var långt ifrån säker. Kvällen innan ultraljudet kunde jag inte somna och bad maken lägga huvudet på min mage för att lyssna/känna om det rörde sig där inne. Och nästan direkt kom det en rejäl spark som både maken och jag kände. Jag blev både glad och tårögd, äntligen gav lillkillen där inne sig till känna. Och så häftigt att både jag och maken fick känna det samtidigt. Ultraljudet gick bra, allt stod rätt till där inne och det var så kul att se den lille krabaten sprattla omkring. Detta var ju första gången för maken, han missade ju första ultraljudet då han stod och väntade på vårt bagage från Thailand. Vi blev helt sålda både två och ville bara se mer av vår lille kille så ett par dagar senare bokade vi ett 3D-ultraljud i Köpenhamn till v 26.

Annars har allt varit väldigt lugnt och jag har mått bättre än på länge. Illamåendet har helt försvunnit och tröttheten är som bortblåst. Det stämmer verkligen vad som står i alla gravidtidningar att bästa tiden är i mitten på graviditeten. Då brukar man tydligen må som bäst.

I söndags blev det dock ett besök på KK akut för min del, då hade jag sedan lördagen känt en molande/stramande känsla från vänster ljumske ner mot underlivet. Speciellt ont gjorde det när jag kissade så därför misstänkte jag urinvägsinfektion. Så jag åkte in och fick lämna ett urinprov och sedan träffa en läkare som bekräftade att det var urinvägsinfektion det rörde sig om. Utan någon som helst undersökning. Jag fick penicillin. Om smärtan inte gick över skulle jag höra av mig igen - och det gjorde den såklart inte. Så det blev ytterligare ett besök i onsdags. Då fick jag en toppenläkare som berättade att hon inte alls trodde att det rörde sig om urinvägsinfektion, jag hade nämligen inte några bakterier i urinen, endast lite vita blodkroppar (som är jättevanligt, speciellt när man har mycket flytningar som jag har just nu). Och efter att hon känt på min mage ställde hon diagnosen ligamentsmärtor och eventuellt början till foglossning. Så jag kunde sluta med penicillinen direkt. Tänk om den första läkaren kunde gjort sitt jobb, då hade jag sluppit ett andra läkarbesök samt äta penicillin i onödan!! *Grrrrr*

Nu känner jag sparkar inifrån magen flera gånger om dagen och jag blir lika glad varje gång. Det är en sån häftig känsla. Jag kan ligga långa stunder på sängen med händerna på magen och bara le för mig själv. Tänk att vi äntligen lyckades!!

Det får vara allt för denna gången, lovar att bättra mig på att uppdatera min blogg.

Och tack alla ni som hört av er!

Hörde på nyheterna igår att julhandeln återigen slagit nya rekord. Men är det inte samma visa varje år? Jag tycker att man hör detta år efter år. Tydligen har varje svensk i år handlat julklappar för 6000 kr (!!). Låter inte det väldigt mycket? Och årets julklapp är en GPS. Och en sådan är väl inte särskilt billig, den kostar väl i alla fall några tusenlappar. Har folk verkligen råd att handla julklappar för så här mycket pengar?! Eller är det samhällets "krav" som gör att vi känner oss pressade att handla allt fler och dyrare julklappar?Måste erkänna att för mig har julklapparna en stor betydelse i julfirandet. Jag älskar att både få och ge bort presenter och julklappar. Jag tycker tex att det är skandal när vissa släktingar vill dra in på julklapparna till dem vuxna och istäkket bara köpa till barnen. Men hur kul blir det när alla vuxna ska sitta och titta på barnen när dem öppnar julklappar. Sedan behöver man ju inte överdriva, men julklappar hör julen till och därmed basta!

Vi har länge funderat och pratat om att skaffa ny bil. Och nu har vi äntligen gjort slag i saken. Det blev en sprillans ny Honda CR-V.

Bild från www.honda.se

Tjusig va?

I fredags var jag och klippte mig. Jag har gått hos samma frisör till och från i över 15 år så vi känner varandra ganska väl. Hon är jättegullig och vi har alltid mycket att prata om. För nästan två år sedan fick hon och hennes man en liten flicka efter två missfall. Till saken hör att min frisör är strax över 40 och jag har förstått att det inte har varit helt lätt för henne att bli gravid. Men detta är inget direkt vi har pratat om. Inte heller har jag sagt något om våra problem. Men igår berättade jag att jag är gravid och att vi har haft svårigheter och därför gjort provrörsbefruktningar. Och då kröp det fram att det har varit precis likadant för dem. Så under alla år har vi båda två gått igenom ungefär samma sak men utan att prata om det. Och det räckte med att vi bara tittade på varandra nu så förstod vi och då sprutade tårarna på oss båda. Det kändes stort att få dela detta med någon som varit med om exakt samma sak. Vi har dessutom gått på samma klinik och träffat samma doktorer och sjuksköterskor. Vi pratade länge och grät och kramades om vartannat. Vilket häftigt frisörbesök. Första gången jag träffar en IVF-medsyster  i verkligheten.

Dagen efter vi skulle kommit hem från Thailand hade jag beställt tid för NUPP-test. Inte kunde jag i min vildaste fantasi tänka mig att Solresor skrivit fel på biljetten och att vi skulle komma hem först ett dygn senare. Men så var det! Visst, vi fick ju en extradag på hotellet men jag hade nog hellre kommit hem i tid och vetat att jag inte skulle missa ultraljudet. Men vi räknade ut att om flyget var i tid skulle vi hinna från Kastrup till Curakliniken med god marginal. Men icke sa nicke! Flyget blev försenat nästan fyra timmar och därför fick mina föräldrar hämta upp mig på Kastrup och köra mig i ilfart över bron till Curakliniken så att jag precis hann i tid för NUPP-testet.

Allt såg bra ut på NUPP-testet. Det visade sig vara en aktiv liten krabat där inne som hade svårt att ligga stilla. Nu såg det verkligen ut som en liten bebis där inne. Det blev så verkligt på något sätt. Och så häftigt att se hur barnet sprattlade och hade sig. Det enda tråkiga var ju att maken missade detta stora ögonblick. Han stod ju kvar på Kastrup och väntade på våra väskor den stackaren. Vi hade diskuterat tidigare att vi kunde tänka oss att ta reda på vilket kön det skulle bli men trodde nog båda två att det var för tidigt för att kunna se det redan. Men när jag låg där på britsen kunde jag inte låta bli att fråga om det var alldeles för tidigt att se om det var en flicka eller en pojke där inne. Barnmorskan såg lite hemlighetsfull ut och svarade att det kunde vara för tidigt att se om det var en flicka men var det en pojke var det lättare att se så här tidigt. Och så tittade hon lite närmare på skärmen och sa att vi kunde nog vara ganska säkra på att det här var en liten kille!! Jag blev så glad och omtumlad att jag inte fick fram ett ljud, jag låg bara där på britsen med tårarna rinnande ner för kinderna. Jag visste ju nämligen att maken som har två döttrar sedan tidigare skulle bli spudlande glad över detta besked. Och det blev han också. Jag fick också bilder med mig som jag och maken har suttit och beundrat i flera timmar här hemma. Vi är så lyckliga!!

Nu är vi hemma efter en helt underbar semester. Thailand var lika fantastiskt som alla säger. Vi kommer med all säkerhet att återvända dit någon gång. Människorna var så vänliga och sååå barnkära, vi reste ju dit med ett kompispar som hade sin dotter med sig, och hon fick väldigt mycket uppmärksamhet :) Jag har mått fantastiskt bra hela tiden, inte varit särskilt illamående och känt mig piggare än vanligt. Det har varit total avkoppling och det känns som vi behövde det båda två. Maken har varit så glad att han sluppit mitt "tjat" om illamående dagarna i ända...

Om några timmar åker vi hemifrån och om ytterligare några timmar sitter vi på flyget mot Thailand. Det ska bli otroligt skönt. 30 graders värme, sol och bad, ingen stress och inga krav. Det är precis vad vi behöver just nu. Visst oroar jag mig en del för att något ska hända nåt där nere, att jag ska få en blödning eller missfall. Men vad jag har hört så ska sjukvården vara minst lika bra om inte bättre nere i Thailand. Så nu ska jag försöka koppla av och bara njuta av vår semester.

Vi ses om 2 veckor när vi är hemma igen.

Ha det så bra här hemma i kylan :)

HEJDÅ PÅ ETT TAG!!

Bara en vecka kvar så är vecka 12 över och risken för missfall minskar markant *längtar* Fast redan nu vågar vi njuta mer och mer av graviditeten för varje dag som går. Vi har bestämt oss för att inte berätta för folk förrän vi kommit hem från Thailand och gjort NUPP-testet.